Irritationsobjekt

Idag blir det ett argt inlägg. Är du glad idag så ska du inte läsa vidare, risken finns att din dag blir förstörd. Övriga kan lugnt läsa vidare.

Det första: Mitt jobb. Det är inte bara dom tidiga mornarna, lärarnas: "Oj, jag glömde att ta upp stolarna IGEN. Hoppsan hejsan!", barnens: "du städar upp efter mig, va?" och det eviga STÄDANDE. Det är allt omkring: Jag är konstant trött, irriterad och slö, min rygg och mina handleder värker och så vidare.

För det andra: Mitt boende. Jag bor nästan så långt söderut man kan komma, och eftersom Sverige är ett väldigt långt land så är avstånden till diverse personer lika så. Jag bor hos mina föräldrar. Dock i ett annat hus (på gården), men dom använder fortfarande sin makt på sin 22-åriga dotter: Pappa har fixat så att internet inte fungerar efter 12 på natten så att inte jag ska vara uppe så länge på nätterna. Väldigt omtänksamt kan tyckas, men han gjorde det utan något som helst diskussion med mig eller förvarning. Hej konflikträdda familjen. Vi fortsätter: Pappa är besviken på mig för att jag inte har körkort, har tagit uppehåll från studierna, bor här, har ej tillfredsställande betyg (enligt honom)... listan kan göras lång. Jag är en besvikelse. Jag flyttar dock från den här hålan sista november. Jag ska lätt ha inflyttningsfest och typ alla är bjudna! Bring pressies dock.

För det tredje: All tristessen och ensamheten, på alla plan. Jag vet att jag har det jävlgt bra med gratis boende och mat, samt en skitsnygg lägenhet på G... Men det duger inte. Jag är girig. Jag vill bara ha mer och mer, av allt helst. Mycket jag begär är ouppnåeligt (som jag ej tänker berätta om här)... men önska skadar ingen. Jag önskar så jag får ont i huvudet: jag kniper hårt ihop ögonen och håller andan. Trycker undan tårarna med viljekraft. Hjärtat rusar och huden knottrar sig. Snart, snart MÅSTE jag få det jag vill ha.