"Mobbade Måns, 13, tog sitt liv"

Så står det på en kopierad löpsedel i 5c:s klassrum. Anslagstavlan som den sitter på är förövrigt tom, så blicken dras dit automatiskt när man kommer in.
"Ja, det är kanske ett skräckexempel det där, men det är en kille i klassen som är mobbad", förklarar 5c:s lärare till mig. Hu vad hemskt, tänker jag. Menar läraren att alla mobbade 13 åringar tar sitt liv? Ska man behöva skrämma barn med sådana exempel för att de ska vara snälla mot andra? Vad hände med "Slå inte min kompis"-Kampanjen? Eller "Tio kramar om dagen är bra för magen"? Den sista kom jag på själv.
Jag sa det inte rakt ut förstås, utan fortsatte bara min städning.
Jag har cirka 15 minuter på mig att städa varje klassrum, och varje gång jag städar 5c:s klassrum så mår jag dåligt. Det går inte att undvika löpsedeln och 5c:s lärare som förövrigt är ganska otrevlig.
Det finns en bild på Mobbade Måns. Han är tjock och har glasögon. Han ler.
"Här kan David hänga sina kläder, nära dörren, han som är så tjock" säger en lärarinna när de ska sätta upp namnskyltar i kapprummet. Lärarinnan har alltid sitt gråa hår uppsatt i en lös knut med fula spännen. Håret guppar när hon går. Bara några dagar innan har alla lärarna haft ett stort möte med eleverna om noll tollerans.

Jag är glad att jag bara städar.