Döden, döden.

Där ligger den. Utnyttjad och livlös. Den levde inte länge, pridebandet. En vecka för att vara exakt. En vecka av alkohol, hångel, gräs i näsan, svett, stress, pendeltåg och framför allt kärlek. Kärlek i alla former, skostorlekar, färger och smaker. Kärlek i form av de olika människorna jag träffade, nya som gamla bekantskaper. Ni vet vilka ni är.

Det kanske låter klyschigt, men jag har blivit lite av en nyare, nej en _förbättrad_ version av Elin. Jag kallar det förbättrad eftersom jag bara kommer på positiva saker med Elin 1.2. Jag är nog lika blyg, men blyg med finess. Men jag är fortfarande inte lika modig som hon eller hon som gick på Stockholms gator tätt, tätt ihop med andra gladhjärtan höga på kroppsodörer och diskomusik, nästan helt nakna. Det kallas Stockholm Pride Parade. Jag beundrar dom och alla andra som deltog. Tänk om hela världen kunde andas Pride varje dag. Bara få känna av ett litet hörn av Pride. Det räcker för att förbättras en smula.

Tror ni inte på mig? Bildbevis kommer strax hit. Kan ni inte vänta länge nog? Gå in hit. Trevlig läsning!