Till min kärlek

Okej. Just nu är jag rädd. När jag skrev titeln till detta blogginlägg tvekade jag en lång stund innan jag bestämde mig...

Annika Norlin. Nu blev jag jävligt rädd, rädd för att hon ska googla sitt namn, klicka sig fram till min blogg och läsa just detta inlägg. Cyber space har inga gränser och är oändlig i sin framkomlighet.

Jag är kär i Annika. I hennes låttexter, gitarrackord, hennes hår, formen på hennes ansikte, hennes tafatta men ack så söta scenframträdanden och hennes klädval. Jag läser hennes blog titt som tätt även om den inte har blivit uppdaterad på flera veckor. Jag bildgooglar hennes namn för att bara titta på henne. Jag använder Youtube flitigt för samma ändamål - hon är ju bara för vacker. Men jag är ingen stalker, ack nej! Eller om jag vore en så skulle jag nog vara en passiv stalker. Jag tillämpar ju inga fysiska aktiviteter för att till exempel bajsa i hennes brevlåda, jag använder mig mest av min dator och mitt(läs: pappas) internet då man för det mesta sitter still. Men nog är jag kär alltid.

Okej. Annika Norlin, om du någonsin läser det här: Det var jag som stod längst fram när du spelade i Höganäs på Folkparksturnén. Jag hade en gul klänning och lockigt, brunt hår. Du gick förbi mig när du hade spelat klart. Kommer du ihåg mig? Eller ska jag skicka ett foto? Kanske en hårslinga? Love ya <3

Nu ska jag äta glass. Tjipp!